Carl Fredrik Carlander och Wilhelm Peterzon inledde sin karriär som bruksägare 1885 då de arrenderade Björkboda fabriks Aktiebolag i Björkboda, Kimito i västra Finland. Den otillräckliga tillgången på vattenkraft i Björkboda tvingade ägarna att 1896 flytta tillverkningen till Klockforsen i Tusby kommun. Efter eldsvådan 1898 byggdes de röda tegelbyggnaderna ritade av arkitekt Heikel.

Mariefors bruk var familjen Carlanders livsverk i tre generationer och ett medelstort traditionellt brukssamhälle med många särdrag. Fabriken levde sitt eget isolerade liv och utgjorde socialt sett ett familjebolag, där även de anställda räknade sig som bruksbor från släkte till släkte. Brukssamhället fungerade som ”en stat i staten” med allt vad därtill hörde, såsom skola, kyrka, bibliotek, biograf och samlingslokaler där ofta i brukets regi ordnades fritidsaktiviteter för alla ortsbor.

Livet i Mariefors brukssamhälle präglades av arbete och gemenskap utanför arbetet. Till brukspatronens skyldigheter hörde också omsorgen om de underlydandes hälsa och välfärd. På 1900-talet fäste man stor uppmärksamhet på att förbättra de sociala förhållandena och fabriken blev känd för den sociala omsorgen. En sjuk- och begravningskassa inrättades som hjälp för de obemedlade. Bruket understödde ortens föreningsverksamhet, såsom kör- och orkesterverksamhet, skyddskårsavdelningen, den frivilliga brandkåren och dess hornorkester samt sysselsättningar för barn. Brukskyrkan var en viktig del av bygemenskapen och bruket bekostade flera omfattande renoveringar av kyrkan. Under renovationen i slutet av 1920-talet målades kyrkan och dekorerades den med vita kors och kronor ovanom fönstren.

En annan viktig samlingspunkt för byborna var brukets festlokal där det ordnades fester oftast med musikaliska inslag. Festlokalen fungerade även som biografsalong. Byggnaden var ursprungligen ett bränneri som 1924 övertogs och renoverades av bruket.

Brukets produktion

Brukets huvudprodukt under 1800-talet var stångjärn, men på 1900-talet utvidgades produktionen till att omfatta mejerikärl, redskap, byggnadsbeslag samt konsumtions och byggnadsmaterial. Sedermera blev mjölktransportflaskorna den viktigaste produkten. Efter generationsskiftet 1934 tog bruket namnet Oy Kellokosken tehdas Mariefors bruk Ab under ledning av bröderna Torsten och Nils-Erik Carlander. En period av betydande investeringar och produktionsutveckling inleddes. Bruket utvecklades till en modern maskinverkstadsindustri. Nya fabriksfastigheter byggdes (glaspalatset, gjuteriet), tillverkningsmetoderna moderniserades och maskiner skaffades från Sverige, Tyskland och Danmark. De anställdas arbetsförhållanden förbättrades. Alla fabriksbyggnader målades vita såsom den rådande funkisstilen förespråkade. Många nya idéer kom till under Torsten Carlanders resor i Europa. Mariefors bruk blir en av Finlands främsta tillverkare av mejerikärl, mjölktransportflaskor, verktyg och byggnadsbeslag och sysselsatte hundratals ortsbor. Under krigsåren 1939-1944 tillverkades förnödenheter för Försvarsministeriet (granatdelar, yxor, transportkärl). Fabriksledningen förkastade Försvarsministeriets förslag att flytta produktionen till Fredriksfors bruk (Leineperi) nära Björneborg. Tillverkningen av mjölktransportflaskor tryggades med hjälp av tysk expertis med Folkförsörjningsministeriets samtycke. När de mansdominerade arbetsuppgifterna blev mera varierande och mekaniseringen framskred uppstod det flera förtjänstmöjligheter för kvinnor. Under kriget hade bruket inte kunnat fungera utan kvinnlig arbetskraft.

Efterkrigstiden

Efter krigsåren försvårades produktionen av bristen på råvaror, den stränga regleringspolitiken och situationen på arbetsmarknaden. Betalningen av det tunga krigsskadeståndet till Sovjetunionen tyngde landets ekonomi. Tidsperioden präglades av politisk instabilitet, social oro och strejker. Efter storstrejken i mars 1956 steg råvarupriserna och bruket tvingades höja priset på produkterna. Kello båtar såldes redan nu till bl.a. Sverige. Devalveringen 1957 och utvecklingen inom mjölkhushållningen var inte gynnsam för bruket. Inom mjölkhushållningen och transporten av mejeriprodukter övergick man till användning av plast och transport i stora lastbilskontainer. Försäljningen av mejerikärl minskade radikalt 1958 då statsmakten höjde avgifterna på kraftfoder och lanthushållningen började gå in för spannmålsodling istället för boskapsskötsel där man behövde mejerikärl. Utsikterna för tillverkningen av brukets övriga huvudprodukter var tidvis ljusare, men utmanade av den hårdnande utländska och inhemska konkurrensen. I medlet av 1950-talet infördes lättnader för import av råvaror vilket möjliggjorde smidigare importmöjligheter av råvaror (såsom aluminium). Frihandelsavtalet 1957 medförde en betydande strukturell förändring. Brukets ledning omorganiserade produktionen och yrkade på en rationalisering och effektivering av användningen av både råvaror och arbetstider. Det krävdes nya produkter för att klara av utmaningarna. Nya idéer och tillverkningsmetoder studerades under resor till mässor och under industribesök i Europa.

I början av 1960-talet hade de traditionella produktionerna (gångjärn, verktyg, mejerikärl) utökats med flera andra produkter (stålkorgar, värmekaminer, snöspadar, smalfilmsbetraktaren Tottiscope). Efter den framgångsrika lanseringen av Finlands första aluminiumbåt satsade bruket på båttillverkningen. År 1960 gick upp till 80 % av aluminiumbåtarna på export och framtidsutsikterna var goda. Verkställande direktören Torsten Carlander reste runt om i landet och förevisade sin pr-film En stat i staten. Filmen om tillverkning av aluminiumbåtar visades i Finlands television. Marknadsförings-, försäljnings- och sparsamhetskampanjer gick hand i hand. I maj 1962 ordnades Mariefors bruks 75-årsfest i brukets festlokal. Arbetare i flera generationer belönades för trogen tjänst. Den ekonomiska situationen var dock ytterst bekymmersam. I september 1962 drabbades hela bruksområdet av en ödesdiger översvämning. Staten vägrade betala ersättning för de omfattande skadorna. Mariefors bruk såldes till Fiskars-koncernen Lucia-dagen den 13 december 1962. Fiskars lade ned tillverkningen av all produktion med undantag av tillverkningen av Kello-aluminiumbåtar som fortsatte i Mariefors till 1970-talet varefter produktionen flyttades till Fiskars fabriker i Inha, Ähtäri.

Källa: Hanna FORSSELL – Gunilla CARLANDER-REUTERFELT: Ruukin elämää. Patruunoita ja työläisiä Kellokoskella (Livet på bruket. Brukspatroner och arbetare i Mariefors) (Finska litteratursällskapet, SKS, 2009)